Vänsterpartiet har på senare tid återigen drabbats av fraktionsstrider med efterföljande avhopp. En av de så kallade förnyarna, Karin Svensson Smith, hoppar av till miljöpartiet och två medlemmar i partistyrelsen tackar för sig.
Historiskt har partiet haft många avhopp. Ylva Johansson och Annika Åhnberg hoppade båda av 1991-1992 och är numera medlemmar i socialdemokraterna, Marita Ulvskog är ett annat exempel. Gudrun Schyman hoppade också av men av helt andra skäl. Hon blev först petad från partiledarposten pga skattefusk och enda sättet för henne att komma tillbaka till rampljuset var att starta organisationen Feministiskt Initiativ.
Vad är det i Vänsterpartiet som gör att de oftare än andra drabbas av interna stridigheter av det här slaget?
Min teori är följande: Partiet företräder en auktoritär ideologi - kommunism eller socialism, kalla det vad ni vill – vilket gör dom döva för varandras argument i partidebatten. Partiet bildades också 1921 som en utbrytargrupp från socialdemokraterna och hette då Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna och 1990 till Vänsterpartiet. Man ändrade efter Berlin-murens fall namnet från VPK till V för att bli mer PK.
Under hela 1960- och 1970-talet pågick det fraktionsstrider på yttersta vänsterkanten med olika utbrytargrupperingar som följd: Marxist-Leninistiska Kampförbundet, Förbundet Kommunist, Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna), Sveriges Kommunistiska Parti och Arbetarpartiet Kommunisterna för att nämna några.
De senaste fraktionsstriderna i Vänsterpartiet har resulterat i Vägval vänster och Gudrun Schyman har tagit med sig feministagendan till Feministiskt Initiativ.
Ovannämnda turbulens i vänstern har sin botten i en demokratifientlig grundsyn vilket - som jag sa tidigare – göra dom döva för varandras argument och åsikter. Ibland stannar man och slåss (=Johan Lönnroth), ibland sticker man (=Karin Svensson Smith) och ibland är man korrupt (=Gudrun Schyman).
Stalin, Mao, Pol Pot, Saddam, Tito är alla kommunister hade makten i sina länder och kunde därför likvidera sina politiska motståndare närhelst det passade. Längre än så kom aldrig några fraktionsstrider eller utbrytare.
Budskapet var: Sitt stilla i båten och håll käft eller dö.
Det är en kuslig tanke vad som hade kunnat hända i Vänsterpartiets fraktionsstrider om de hade haft makten i Sverige.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Socialister kan inte acceptera annat än det som man anser vara kollektivets bästa.
Men naturligtvis så aviker varje socialistisk individ lite från dom övriga i någon av alla åsikter om vad som är kollektivets bästa. Då fungerar inte maskineriet eftersom enighet är viktigt i deras kollektivistiska synsätt.
Socialism och demokratisk pluralism är nog svårt att kombinera.
Historiskt har partiet haft många avhopp.
Får mig att tänka på Anders Wijkman. Finns det något borgerligt parti som han inte hoppat av?
Och förresten. Mauricio Riojas, den gamle extrotskijsten som lyckats hoppa av ett perti (moderaterna) som han inte ens var medlem i och omedlbart därefter bli icke-medlem i folkpartiet!
Däremot har han inte som sin ex kollega Dick Erixon lyckats med bedriften at hoppa av som "" till Timbro (hålrummet i öre delen till höger under rubriken Fristående medarbetare beror på att Dick lämnat sin plats. Riojas är som synes kvar!
Skicka en kommentar