Vem vill ha en ideologisk debatt?

Visst är det kul att prata om ideologier och ställa dem mot varandra men diskussionen leder oftast ingenstans.

Båda sidorna (vanligtvis vänster och höger) tillskriver varandras ideologier misslyckanden och tillkortakommanden (och ibland rena katastrofer) av olika slag för att endast mötas av invändningar att misslyckandena inte kan läggas den egna ideologin till last eftersom dessa inte var hans eller hennes tanke. "Han" eller "hon" i det här fallet är givetvis den ideologifrälstes husgud, vars visdomsord citeras i debatten för att visa att man sannerligen är påläst och vet vad man talar om.

Problemet med husgudarna är att de oftast inte var några ledare - valda eller självutnämnda - utan teoretiker som satt på sina kammare och filade på sina teorier väl medvetna (?) att de kunde flippa ut i vilka drömmar som helst eftersom de aldrig skulle komma i en position där de hade kunnat försöka realisera sina idéer (lite som när 5-procentsohlygarkerna nu kräver 200.000 jobb i offentlig sektor).

Politiker - skolade i den rätta läran på broilerfabrikerna med husgudar efter preferens - som sedan vill realisera dessa ideologier tvingas ta hänsyn till verkligheten: väljarsympatier, koalitioner med andra, ingångna internationella avtal, särintressen etc. Resultat blir lite som gårdagens rester från förra veckan. Lite av varje som smakar därefter.

De rättlärda fundamentalisterna på båda sidor kan dock fortsätta sin debatt som om denna verklighet inte fanns och diskussionen blir som i lumpen:

När karta och terräng inte stämmer, då gäller kartan.